Det sägs att enda gången Frank Sinatra drabbades av munhäfta var när han fick träffa Murray Kempton. Sinatra missade aldrig en kolumn av Kempton. Alla beundrade honom. Han var den ende, skriver David Remnick i förordet till Modern Librarys nyutgåva av Part of our time, som kunde skriva om en tingsrättsförhandling i Bronx med Aischylos blick för dramatik. Murray Kempton var reporter, skrev fler än 11 000 kolumner, intresserade sig särskilt för förlorarna. Part of our time handlar om trettiotalets Amerika, om den vänster som visste att de skulle vinna men förlorade, vars ord – för att citera Kempton – ”var skrivet på trumskinn, för att läsas av en otålig armé”. I en serie berättelser – Alger Hiss och Whittaker Chambers, Paul Robertson och de svarta bärarna vid Pullmanjärnvägen, kommunisterna i Hollywood etc. – skildras en tragedi. Kempton skriver hårt, i sak, aldrig elakt. Alger Hiss blev landsförrädare, men vi kan inte bortse från den barndom som satt som kliande hud omöjligt att slita bort. För Kempton är känslan av synd central, nödvändig för en anständig människa; kommunisterna erbjöd befrielse från den, därav tragedin: passion förvandlad till taktik. Vänsterns inflytande över trettiotalet är en myt, hävdar han. När pärsen var över i Hollywood var allt som vanligt, minus trehundra invånare. Det är en bok jag ständigt återvänder till, hela tiden hittar nya saker uti.
