Upton Sinclair skrev att de lyckliga, det var de som dog före första världskriget. Stefan Zweig skriver om känslan av gemenskap: ”Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!” Han beklagade varje ung människa som inte fått uppleva dessa år av tillit i Europa. Stefan Zweig skrev romaner, noveller och biografier som alla bildade läste. Han skrev libretton åt Richard Strauss, fikade med James Joyce, förde långa samtal med Sigmund Freund på den sistnämndes kammare, var kompis med Rilke. Han ägde Beethovens skrivbord, Goethes penna. Ständigt på resa, distanserad och därmed observant. 1939-41 satt han på ett hotellrum i Brasilien och skrev ner sina minnen av det underbara, snart hemska sekel han bevittnat. Sedan tog han livet av sig. Boken heter Världen av i går (Ersatz). Han skriver mot slutet om vårt århundrades mentala epidemi ”som kallas xenofobi: främlingshatet, åtminstone främlingsrädslan”. Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel är en hyllning till Stefan Zweig, en jäkligt bra film.
