Det var som vanligt. Vad jag efterfrågade var fakta; vad jag fick var en predikan.

Skaparkraft handlar om att sätta ihop gamla delar och göra någonting nytt av dem och jag tror inte att silikonchips och lösenord kan någonting om de delarna eller var de finns. Man måste ha livlig fantasi.

Jag vill att människor ska ha stor glädje av att läsa mina böcker snarare än att känna inspiration. Det är det jag vill. Jag vill att man ska tycka om att läsa dem och känna att de på något sätt har en koppling till ens eget liv.

Man vänjer sig vid allt; det viktigaste är att förbli sig själv mitt i alltihop. Explosionerna från Gradraketerna stör mig inte längre. Jag är inte rädd för en plötslig död, men jag har inte lyxen att kunna dö. Jag är inte ensam, därför måste jag överleva.

Jag arbetar väldigt omedvetet. Ibland tror folk att jag inte gör någonting. Jag sitter på en stol och jag bara sitter där. Inte ens jag själv vet om att jag gör någonting. Plötsligt kommer det en mening …

Det luktar kateder.

Jag söker upp de tysta. Jag lyssnar, avlyssnar, inhämtar. Gatan är för mig en kör, en symfoni. Det är oändligt sorgligt att så mycket sägs, framviskas och ropas ut i mörkret, och försvinner på ett ögonblick.

De enda ordklasser där oregelbunden böjning fortfarande tilläts var en del artiklar, pronomen och hjälpverb, om också skilda former som de och dem slopats och ersatts av dom.

Språket avslöjar allt.

Det är lätt att gömma sig bakom den abstrakta idén att ”ju fler vapen det finns, desto fler krig kommer det att bli” när man själv befinner sig i säkerhet.

Sätter du dig ner och skriver allt du kommer på så är du en skribent. Men en författare är någon som kan bedöma värdet av det skrivna, utan nåd, och radera det mesta av det.

Att inte poängen syns betyder alltså inte att det inte finns nån.

När arbetet inte går bra finns det inget liv som är värre än författarens. Men när det går bra, när ljuset träffar ett arbete så att det går strålande och flyter fram, finns det ingen glädje som liknar den.

Misstag är priset för ett intressant liv.

Det handlar egentligen inte om sanning eller osanning. Det handlar om berättelser, det är vad det handlar om. Det handlar om att lära sig kontrollera berättelsen så att den rör sig snabbare och djupare på samma gång.

Keep it simple boys!

All litteratur börjar med eposet.

En enda skön klang är skönare än en lång harang.

Om vissa skrifter säger vi att de luktar lampolja och menar då den stelhet och grovhet som kan prägla ett verk som man har ägnat mycken möda. Men dessutom kan ivern att göra bra ifrån sig och den överdrivna anspänningen inför uppgiften verka hämmande och blockerande på tanken, liksom när vatten genom själva våldsamhetens och mängdens tryck pressar på så hårt att den inte kommer ut genom en smal öppning.

Intervjuaren
– Har du någonsin känt att en slutsats du dragit i det du skrivit har varit fel?
Elaine Scarry
– Få se nu. Det vore ju underbart att säga ja, men jag är rädd för att när jag läser mina böcker igen tenderar jag att tänka: Den här personen har helt rätt.

En sorglig sanning, men så är det.

Don’t look back.

Nej, det är inte piano, det är drömmar.

Ingenting är mer förbluffande än den enkla sanningen, ingenting mer exotiskt än vår egen miljö, ingenting mer fantasifullt än sakligheten.

Du ser, men du iakttar inte.

Jag förundrar mig i alla fall över att så många har skrivit som kunde ha låtit bli.

Ett välgjort arbetes belöning består i att ha gjort det.

Det finns ingen glädje utan vin.

Vi har fått lära oss att stryka varje onödigt ord,
men det är inte enkelt att veta alltid vad
som är nödvändigt och septemberdagen
står stilla och lysande mot fönstret, ögonen
tåras lätt