Första gången jag hörde talas om Bosse Janssons försvinnande var för över fyrtio år sedan. Det skulle dröja några år innan jag skrev om honom, i tidningen Z våren 1990. Jag skrev ytterligare ett par artiklar, också en berättelse i Främlingen i Falun. Jag hade svårt att släppa historien så när min förläggare Svante Weyler frågade om jag hade någon idé efter att ha lämnat manuset till Diplomaten kom svaret direkt: Bosse Jansson. Vem då? sa Svante. Han hade aldrig hört talas om fallet. Jag berättade. När jag var klar frågade han: När kan du lämna? Han sa: Vad säger du om att skruva upp tempot lite?
Här är den nu.
LÄS ETT KAPITEL UR BOKEN
LÄS ETT ANNAT KAPITEL UR BOKEN
UR RECENSIONERNA:
”Sundelins berättelse erbjuder allt från Stockholmsskildringar till storpolitik och vanliga människoöden. I Sundelins trygga famn får vi följa med på jakten efter en människa som försvann. Efter det behövs inga spänningsromaner mer.” (Claes de Faire, Fokus 37/2019)
”Anders Sundelins bok är av den sällsynta sorten man vare sig vill eller kan släppa ifrån sig innan man (alltför fort) nått sista kapitlet. Det är en både mycket vacker och välskriven bok om ett försvinnande, men också ett mycket vemodigt porträtt av en tid och ett vänsterliv som Anders Sundelin visserligen var en aktiv del av, men som så många av oss fortfarande upplever som något av ett töcken.” (Johan Croneman, Dagens Nyheter 18/10-19)
”… och låt mig på en gång säga att det var länge sen en bok beredde mig sån läsglädje som hans ’Brevbäraren som försvann’.” (Mats Rosin, Västerbottens Folkblad 24/10-19)
”Kanske är Brevbäraren som försvann ett slags sorgearbete och ett långt farväl till den politiska miljö författaren en gång själv var en del av, men sedan dess distanserat sig ifrån och på olika sätt försökt förhålla sig till.” (Håkan A Bengtsson, Dagens Arena 2/11-19)
