Juldagen 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att rädda kommunistregimen innan västvärlden hunnit vakna. Afghanerna var i stället med om att knäcka sovjetväldet efter ett utdraget krig, till priset av ett lidande som bara fortsätter. Två gånger tidigare hade jag varit i Afghanistan, som rastlös yngling, under en tid då landet var som en smekning. Hösten 1981 tog jag mig in över gränsen som reporter, nödtorftigt förklädd till afghan, för att försöka sticka hål på den tystnad som omgav kriget. Tillbaka i Sverige skrev jag en serie reportage i Expressen och på tre månader den bok som skulle bli min debut. Fast jag hann aldrig känna efter hur det är att debutera. När boken kom ut var jag på väg tillbaka. Den blev väl mottagen. Så här långt efteråt kan jag tycka att jag var väl stöddig, gripen som jag var av min mission. Men så här var det, gott folk.
LÄS ETT KAPITEL UR BOKENLÄS ETT ANNAT KAPITEL UR BOKEN
UR RECENSIONERNA:
”Sundelins bok är sålunda initierad och väldokumenterad. I huvudsak berättar Sundelin vad han varit med om under sin vistelse i de av guerillan kontrollerade områdena i krigets Afghanistan. Det är en personlig och spännande skildring, skriven av en driven journalist och ett mänskligt klapprande hjärta. Han får frihetskämparna att leva. Sovjetsoldaterna är, symboliskt nog, skuggor mot den sterila ökensanden.” (Helmer Lång, Skånska Dagbladet 19/10 1982)
”Den är rappt – fast tyvärr en smula ohyfsat – skriven, i enlighet med de reportageideal Sundelin hyllar och även redovisar: en temperamentsfull händelseframställning, livsnära och personligt upplevd. Den är också informativ och ger förutom en sammanfattning av de senaste årens dramatik en god bakgrundsskildring, bl a av de för britterna katastrofala anglo-afghanska krigen.” (Tomas Löfström, Dagens Nyheter 11/1 1983)
”Sundelin har valt att skriva en bok där han omger sitt eget pojkäventyr (en reporters vandring med guerilla har alltid den dimensionen) med verklighetens långa, vida, djupa perspektiv. Det innebär att han avstår från att direkt identifiera sig med motståndsrörelsen. Och det i sin tur innebär att han presenterar den så mycket mera verklighetstroget än vad som är vanligt i ’motståndsrörelselitteratur’, där författaren gärna prackar på guerillan diverse nyanser av sina egna uppror, neuroser och identifikationsprocesser. Sundelin väljer att vara sansad. Han väljer att vara som världen idag: proppmätt på okomplicerade sammanhang, där nationer och ’folk’ förgudas och förkastas. Han låtsas inte ha några ideal om en enhetsfront, när enhetsfronten normalt skövlas till enpartifronter mot den resterande enheten efter segern. Kort sagt låter han inte påskina att Afghanistan är alltigenom älskansvärt och problemfritt bara det slapp invasionsstyrkorna.” (Sigrid Combüchen, Allt om Böcker 2/1983)
”Mitt i äventyrsskildringen har Sundelin också ambitionen att lära ut många fakta om Afghanistan och dess nutidshistoria. Det gör att Jihad (…) även internationellt framstår som en av de mest informativa och minst självupptagna av de böcker som handlar om besök hos gerillan.” (Sven Lindqvist, Elefantens fot 1985)
