Idén kom ur behovet av pengar, en drivkraft så god som någon. Tänkte mig en artikelserie där huvuddelen av researchen kunde göras hemma, mellan barnpassning och utomhusjobb. Jag föreslog Peppe Engberg, chefredaktör för Resumé, en serie intervjuer kring berättarkonsten: frågor och svar. Jag har alltid varit nyfiken på hur andra berättare tänker. Jag valde fem personer av skilda slag, serien döptes till Konsten att berätta en historia. Sedan föreslog en god vän att jag skulle bygga ut den till en bok, med en inledning till varje intervju. Så blev det. Jag var nästan klar, satt på lokal med några bekanta, berättade om boken och en av dem, en etnolog, tyckte jag skulle inkludera en bedragare. Varför hade jag inte tänkt på det? Till sist hittade jag Pertti Lindgren.
Han visade sig veta en hel del om berättarkonsten. De andra: Ronny Eriksson. Lars Widding. Kjell Höglund. Vanna Beckman. Åke Smedberg. Mats Gellerfelt. Rolf Börjlind. Lars Molin. Ewa Fröling. Folke Isaksson. Lasse Granqvist & Ralf Edström. Stig Danielson. Ulla Roseen. Peter Englund.
LÄS 0M PERTTI LINDGREN UR BOKEN
LÄS OM LARS MOLIN UR BOKEN
UR RECENSIONERNA:
”Sundelins bok är rolig, inte minst genom att han sprängt gränserna och vidgat begreppet historieberättare, och han gjort ett annorlunda och spännande urval av goda berättare.” (Karin Asmundsson, Östra Småland 10/10-92)
”Sundelin är alltför passiv som utfrågare, tycks relativt okunnig om den intensiva litteraturvetenskapliga teoribildningen som pågått om berättandets villkor och förmår inte fördjupa samtalet. Därför blir det mest banaliteter som delges läsaren.” (Tomas Forser, Göteborgs-Posten 17/10-92)
”Det har skrivits åtskilliga böcker om konsten att berätta en historia. Många är författade genom hantverkarens glasögon, med noggranna diagram och kurvor över dramatik, många genom filosofens kikare där man spejar över vidsträckta sammanhang. Men det roligaste bok jag läst på länge är Anders Sundelins intervjubok Konsten att berätta en historia där en rad människor ger sin syn på hemligheterna bakom hantverket och framför allt på drivkraften till berättandet.” (Monica Ohlson, Arbetaren 8/93)
”Samspelet mellan det personliga och det andra – det som brukar gå under beteckningen den objektiva verkligheten – utgör nyckeln till berättandets dialektik (…) Lästa på det här sättet bekräftar Sundelins intervjuer att berättandet på en gång är en existentiell handling och ett slags återgivande. Berättaren berättar om sig själv, men hämtar alltid materialet någon annanstans ifrån. I berättandet smälter det subjektiva ihop med det objektiva och berättaren blir ett med världen. Här är det i princip ingen skillnad mellan skådespelaren och författaren, journalisten och poeten; alla står i korrespondens med verkligheten och alla berättar med hela kroppen. Det är mycket fascinerande.” (Mats Ödeen, entré 1/93)
”Ibland kan man tycka att avvikelserna från ämnet är väl vittgående, men Sundelin är själv en tillräckligt god berättare för att man ska hänga med på utflykterna. Han är dessutom en rätt avväpnande intervjuare och han får svar på tal.” (Leif Furhammar, Dagens Nyheter 3/12-92)
