Om ett mordförsök, en valhänt säkerhetspolis och en utrikesminister på krigsstigen
Ett år gick jag i gymnasiet i Strömsund, bodde på elevhemmet där. Det var en händelserik tid. Omvärlden fanns i tidningarna, i musiken. Många år senare läste jag att en imam från Uzbekistan blivit skjuten i Strömsund, motivet var politiskt, men jag begrep inte så mycket mer. Jag lyckades övertala redaktionen på Fokus att skicka mig dit.
Förvirring präglar de två första timmarna efter attentatet mot imam Obidkhon Sobitkhony. Visserligen får polisen snabbt veta att någonting hänt i trapphuset på Lagmansgatan 34 A – en ambulans har kallats till platsen – men de får veta att någon ramlat och slagit sig. När tre unga uzbekiska män kommer instörtande på polisstationen och påstår att det inte kan vara en olyckshändelse, att han måste vara skjuten på grund av allt blod, kopplar de inte ihop deras vittnesmål med mannen som ramlat och slagit sig. De missuppfattar adressen. De begriper inte att det är imamen männen talar om. De gör ingenting för att kontrollera uppgifterna.
Inte än.
Det är den tolvårige sonsonen till Obidkhon Sobitkhony som först har upptäckt honom där han sitter blodig på golvet längst ner i trapphuset, med vänster hand i ett krampaktigt tag om räcket, höger hand stödd mot golvet som för att kunna hålla sig upprätt. Pojken berättar efteråt att han först ropade på sin farfar och när han inte fick svar rusade uppför trapporna till farmor, hämtade henne. Kanske tolv minuter har då gått sedan Obidkhon Sobitkhony ensam lämnat lägenheten för att bege sig till moskén tvärsöver gården där han fem gånger om dagen leder bönen.