Om John le Carré som dog 12 december 2020
Allt hade John le Carré att tacka sina sju, åtta år inom underrättelsetjänsten för. Den kom att bli scenen där hans romaner skulle utspela sig – på samma sätt som Joseph Conrad fick med sig havet och kolonierna, William Faulkner den amerikanska Södern. Härifrån hämtade han George Smiley som fanns med från första meningen i hans första roman Telefon till den döde – ”När lady Ann Sercomb gifte sig med George Smiley mot slutet av kriget beskrev hon honom för sina förvånade vänner i Mayfair som så alldaglig att man tappade andan” – och som han aldrig riktigt kunde släppa. Förebilden hette, åtminstone till det yttre, John Bingham som han hade haft som chef – ”en enastående bra underrättelseofficer” – och som också skrev thrillers, inspirerade le Carré att själv börja skriva. Språket fick han härifrån, från ämbetsmännen på översta våningen i MI5:s huvudkvarter som kastade sig över hans rapporter och dödade adverb och knöliga meningsbyggnader, klottrade i marginalen: ”överflödigt”, ”stryk”, ”slappt”, ”menar ni verkligen detta?”. Han skulle senare påstå att ingen redaktör han senare mötte varit så noggrann, haft så rätt.