Om det där som ligger i luften, i det längsta biter sig kvar
Claes Hylinger fyller 80 år i år. Det många år sedan han gav ut en bok, skrev en artikel. De böcker han skrev finns dock kvar, lever i högsta grad. Det är bara att gå in bland dessa dagar och nätter i Paris och Göteborg, sätta sig en kväll på restaurang Pärlan, resa till främmande land från en fåtölj någonstans. Oefterhärmlig är ordet som infinner sig när man ska försöka beteckna hans författarskap.
Själv träffade jag honom första gången i Göteborg för snart trettio år sedan.
Claes Hylingers pappa, som kom från Vikbolandet i Östergötland, arbetade större delen av sitt vuxna liv på SKF. I tjugo års tid såg den blivande författaren sin pappa cykla, och mot slutet åka bil, till och från arbetsplatsen. Han hörde talas om den. Han läste om den i skolan. SKF var en världsindustri med fabriker och kontor över hela jordklotet, vars aktier fanns introducerade på fondbörserna i London, Paris och Genève. Men han såg den aldrig inifrån. Den var förbjuden mark för andra än anställda. Det var en stängd värld i den värld som var Göteborg.
Men så hände det sig, att Sveriges Författarförbund någon gång i början av åttiotalet drev kampanj för arbetsplatsbibliotek. Till Göteborg sändes en hop aktivister, som blandade sig med stadens författare, man fördelade arbetsplatserna mellan sig och for iväg. Claes Hylinger fick, tillsammans med ett par något mer namnkunniga kollegor, SKF på sin lott.
Läs hela reportaget här