Ur Sundelins husapotek
Det finns flera skillnader mellan den som skriver fiktion och den som skriver icke-fiktion, det vill säga sakprosa. Den viktigaste handlar om frihet. Romanförfattaren har full frihet att uppfinna både människor och handling, medan den som skriver ett reportage, en biografi eller en forskningsrapport utifrån egna erfarenheter och minnen har sin frihet kringskuren. Verkligheten sätter en gräns mellan vad som kan sägas och vad som inte kan sägas. Det man berättar ska, kort sagt, vara sant.
Sanningskriteriet innebär att det finns en osäkerhet i det skrivna. I sin bok om uppväxten i det kommunistiska Albanien, Fri, påstår författaren Lea Ypi att hon aldrig hade funderat på vad som menas med friheten, alltså den politiska friheten, förrän dagen då hon kramade Stalin. Det kan vi vara rätt säkra på – vem ska kunna bevisa motsatsen? – men när hon fortsätter med att berätta om replikväxlingen om Stalin i klassrummet, replik på replik, undrar man hur hon kan minnas det. En liknande scen i en roman om en flickas uppväxt i Albanien väcker inte en sådan fråga.
Läs hela texten här