Om Albanien då och nu
Det står några statyer på en bakgård i centrala Tirana. Närmast, och störst, står Stalin och pekar med hela handen, håller ett hoprullat dokument i den andra. Lenin står en bit bort, armarna från armbågen avhuggna. I skuggan av Stalin en byst av Enver Hoxha, ansiktet bortvänt. Nej, han vill inte se det här.
Pyramiden som öppnade tre år efter diktatorns död för att bli ett äreminne över hans liv och verk stängde tre år senare. Det har varit konferenscenter och utställningssal, även NATO-högkvarter, nu bara slitet och fult, nerklottrat, tömt på innehåll. Hotel Dajti, där alla turister inkvarterades, och avlyssnades, har köpts av Albaniens centralbank, stängts för renovering, ska bli kontorslokaler. I Kvarteret, där partiledningen stängde in sig med sina familjer, stiger numera höghusen mot himlen sedan tomterna återbördats till ägarna före det kommunistiska maktövertagandet. Vid Enver Hoxhas villa, där man tassade på tå för envåldshärskarens nycker, slokar en amerikansk flagga. Då fanns här bara ett café, nu ligger restaurangerna och caféerna tätt, serverar god mat och starkt kaffe till orimligt låga priser, av servitörer som är oändligt korrekta, servitriser som blygt slår ner blicken, kämpar med att hålla tillbaka ett leende.