Understreckare om låtarna som överlevt bebop och Beatles
När den nyligen bortgångne Bengt Hallberg intervjuas om sin bildningsgång i sjunde volymen av Svensk Jazzhistoria kastas läsaren in i en härva av dansbanor och harmonilära, Parkers ”Night in Tunisia” och Gershwins ”Summertime”, Bud Powell-fraser och Tristano-stil, Bachs Toccata, evergreenlåtar, jamsessions med Clifford Brown och folkparksturnéer med Stan Getz. Jazz kräver lika god bildning som klassisk musik. Det som kom före måste smältas ner för det som komma ska. Underbyggnaden skiljer sig bara; gjorde åtminstone det.
Fast, påpekar Ted Gioia i förordet till The Jazz Standards (Oxford University press; 527 sid.), det finns en ännu viktigare skillnad: den som spelar klassisk musik vet i förväg vilka kompositioner som ska framföras. Det vet inte alltid jazzmusikern. Och även om där finns en låtlista är osäkerheten stor om hur de kommer att spelas. Ted Gioia berättar om en, här icke namngiven, känd saxofonist som vare sig före eller under konserten brukade tala om vilka låtar han tänkte spela… han körde helt enkelt igång med en kort introduktion på sin tenorsax, stampade in takten med foten och så gällde det för de andra att snabbt lista ut vilken låt och tonart det var frågan om.