Recension av Keith Richards memoarer
Behållningen av Keith Richards memoarer Livet är utan tvivel de sidor som handlar om själva jobbet. Man behöver inte ha lyssnat på Rolling Stones för att fångas av berättelsen om några pojkar från London som inget annat ville än att få folk intresserade av Muddy Waters och Bo Diddleys musik och var glada om de fick pengar att köpa nya strängar för. Basisten Bill Wyman kom med för att han ägde en förstärkare. Målet var att bli Londons bästa bluesband. Att få göra skiva var inget de tänkte på. Själva, skriver Keith Richards, ville vi inte vara någonting.
De blev någonting, antagligen främst för att managern Andrew Loog Oldham tvingade dem att börja skriva egna sånger, och de lyckades till sist, men också fortsättningen på denna långa berättelse – bandet fyller femtio nästa år – handlar i Keith Richards version om upptäckten av nya riff, ackordsföljder, gitarrstämningar, om varför ”Mystery train” med Elvis Presley är så bra: ”En av världens bästa rock’n’roll-låtar, inte ett trumslag. Man anar det bara, för det är kroppen som står för rytmen. Rytm ska antydas. Man måste inte uttala det.” Respekten för hantverket och för läromästarna är stundtals rent gripande.
När det kommer till den andra följetången i Keith Richards liv, missbruket, har boken däremot inte mycket att ge. Skildringen av tripper och tillslag blir rätt tradig. Vänner går under och dör eller räddas till livet, vår hjälte hittar en ny drog och lägger av med en annan, men berättaren tuffar bara på, stannar sällan upp för en stunds reflektion. Han börjar för att drogen plötsligt finns och för att han är en nyfiken levnadsglad ung man, inte för att uppväxten varit eländig eller för att han tror att han ska bli en bättre musiker – först marijuana bland de svarta musiker han möter på den första USA-turnén – och fortsättning följer för att till sist bli en vana. Att han överlevt kan han tacka sin goda fysik och sin berömmelse för, ty den sistnämnda har bekostat det rena heroinet – inget ”mexikanskt skoskrap” – och de bästa klinikerna. Så mycket mer blir tyvärr inte sagt.
Keith Richards med James Fox: Livet. Översättning: Linnéa Olsson (Norstedts/Pocketförlaget)
Narkotikafrågan 5-6 2011