Om den svåra konsten att döda en råtta
En moderat Stockholmspolitiker påstod att han snubblade på råttor på väg till jobbet på mornarna. Kvällstidningarna skrev att Stockholm ”invaderades” av råttor. Jag gav mig ut på råttjakt.
Som alla större städer är Stockholm fullt av råttor. Oftast tänker vi inte på dem, eftersom vi inte ser dem. Vi ser inte ens spåren efter dem. Men råttor finns där människor finns, följer oss vart vi än ger oss av; de finns i städernas avlopp och kloaker, på soptippar och i parker, i källare och industriområden, i restaurangkök och sjukhuskök. De finns där människan finns, eftersom de lever av den mat vi äter, tycker om den mat vi tycker om – även om också råttan är ett kräset djur. De krånglar sig genom hål som inte är större än en femtioöring och kryper under dörrar som saknar trösklar, kan med hjälp av avloppssystemet klättra ända upp till tionde våningen och äter, biter och gnager sig genom träväggar, genom kopparplåt och aluminiumplåt, därför att de behöver oss. De är utmärkta simmare.
Den villaägare i Borlänge som i fjol höstas hittade en råtta i toalettstolen blev naturligtvis förskräckt, men råttan gick det ingen nöd på: inga fiender och mycket protein. De två råttor som hälsovårdsinspektör Johan Öberg fann på en Stockholmskrog härförleden, mitt på ljusa dagen, måste ha trott sig funnit Paradiset.
– Frågan är förstås hur det ser ut i köket under natten, sade Johan Öberg till Dagens Nyheter.