Om Håkan Lindström som slutade som vaktmästare på Sörängens folkhögskola
Bilen kan variera, dock alltid omedelbart till vänster, längst fram, två snabba blinkningar. In med väskan i skuffen, dyker ner bredvid Håkan i förarsätet, möts av ett ”Tjeeeena!” På väg upp mot Sörängen har vi genom åren avhandlat snöfall och solsken, förkylningar, mer eller mindre lyckade semesterresor. Han har berättat om broderns kamp mot döden, om sin väg in och ut ur depressionen. En morgon kunde han avslöja att en vacker kvinna stigit in i hans liv. Andra mornar har han förgäves försökt inviga mig i konsten att lägga ett tak, snickra en uteveranda, lägga ett golv med golvvärme. Vi har diskuterat den nye rektorns duglighet, de senaste skivfynden, boken jag håller på med. Det har sällan varit tyst. Det har mest varit han som pratat. Det har passat mig utmärkt.