Om den folkkär(v)e Ingvar Hirdwall
Ingvar Hirdwall vill inte bli intervjuad. Han skriver i ett brev, maskinskrivet, till reportern:
Nej, det förhåller sig helt enkelt så att jag inte vill prata om mig själv och vad jag tycker och hur mitt liv har blivit. Jag är så erbarmligt trött på alla dessa ”kändisar” och kollegor som deltar i allt djävla skit som visas. Jag har sagt nej till alla förfrågningar om deltagande i TV-soffor och tävlingar och intervjuer och pratprogram. Denna tsunami av mobbningsTV som sköljer över oss kommer vi att få betala ett högt pris för.
Åtta månader senare sitter Ingvar Hirdwall i intervjusoffan, klädd i mörkblå kofta och mörkblåa byxor, rödrutig skjorta; älskvärdheten själv. Fast, säger han meddetsamma, det finns två saker han inte vill prata om: sig själv och teater.
Han säger:
– Thommy Berggren och jag är likadana, vi snackade om det där. Vi är de mest sällskapssjuka solitärer som finns. Man tycker om sällskap. Man vill vara i fred. Du vet, det värsta jag vet är att sitta och snacka om mig själv. Och jag vill inte svara på frågor om vilken osthyvel jag använder.