Om unga muslimer som tar sin tro på stort allvar
Islamistiska terrorister angrep den 7 juli 2005 Londons kollektivtrafik och dödade 56 personer, skadade sjuhundra. Jag åkte till Tensta, träffade några unga muslimer.
Deras gestalter väcker kanske rädsla, alldeles säkert undran, men själva säger de att de ingenting annat vill än att följa profetens uppmaning att leva i islam, ett liv baserat på islam, och därför visa världen att de är muslimer. De är stolta. De skäms inte.
– Många skäms, säger de.
Många drar en gräns vid hemmets väggar: gör vad du vill där inne, men där ute måste du kompromissa.
Kompromisser ligger inte för dem.
– Vi tar islam och utformar våra liv utifrån det. Vi utformar inte islam utifrån våra liv.
Därför har de låtit skägget växa och satt kalotten som kallas kofi på huvudet, dragit på sig dessa bomullsbyxor med fladdriga ben som slutar ett par decimeter ovanför fotknölen och denna så iögonfallande fotsida jalabia i bomull. Därför besöker de moskén fem gånger om dagen och ber längre än de flesta andra av de församlade (även om det ser lite valhänt ut, lite ovant än så länge). Därför röker de inte, svär de inte, dricker de inte alkohol, slår de – om än med viss möda – ner blicken när det en solig eftermiddag passerar några ack så vackra flickor i deras egen ålder genom Tensta centrum.