Intervju med författaren som alltid har något att säga
Dag Solstad måste vara fascinerad för att kunna skriva till punkt, förbi alla de skär där han trott det vara omöjligt att fortsätta. Läsaren måste fascineras av hans berättelse, hur omöjligt den än kan tyckas vara. Hans egen fascination måste smitta av sig, ge romanen den röst, ton, stämma – kalla det vad ni vill – som gör den till en roman och inte en litteraturvetenskaplig konstruktion. Därför gladdes han så över en dansk läsarinna.
Jag träffade honom i Oslo i december 1995.
Naturligtvis kommer han dragandes med två kappsäckar – såsom Arild Asnes, Knut Pedersen, Fjord, Peter Hansen har kämpat med sina blytunga väskor i roman efter roman, årtionde efter årtionde – men till skillnad från sina romanhjältar har han inte allt sitt jordiska gods instuvat i dessa väskor. Dag Solstad kommer från Tönsberg, tio mil söder om Oslo, där hundrafemtio personer har samlats föregående kväll för att lyssna till författarens uppläsning ur sin senaste roman Genanse og verdighet.
Det är hans tolfte roman sedan debuten 1965, en roman om en lätt försupen lektor i femtioårsåldern, ”med en hustru som hade svällt ut lite för mycket, och som han åt frukost med varje morgon”. Det är en pessimistisk roman, där duggregnet sakta faller från en blygrå himmel, och lektor Elias Rukla besväras av en lätt huvudvärk medan han försöker fånga sina elevers intresse för Henrik Ibsens Vildanden. Det har gått en lång, lång tid sedan hans kollega, lektor Knud Pedersen i Larvik, cyklade på vattnet.
Läs hela intervjun