Understreckare om det som händer just nu, just här
Reportern ger sig av, bort, inte sällan till platser varifrån andra flyr. Som Mark Danner, på plats i Bagdad i oktober 2003. Utan förvarning slår hans bil bakut, en explosion får affärsgatans alla fönsterrutor att darra hårt i takt, snart stiger oljig svart rök över hustaken. Han sätter av i riktning mot explosionen, genom ett kaos av skränande signalhorn och skrikande bildäck, tar sig fram till platsen för förödelsen, Internationella Röda korsets huvudkontor: svartbrända bilvrak, en byggnad i brand, resterna av människor som fyra minuter tidigare har levt och arbetat där. ”Terrorism”, hade en amerikansk överstelöjtnant sagt till reportern en vecka tidigare, ”är rena spektaklet”.
Det Mark Danner och hans kollegor lämnar ifrån sig kallas reportage. Ordet är svårdefinierat, om än inte svåröversatt: det som förs tillbaka. Gunnar Elveson använder tjugofem sidor i sin aldrig avslutade doktorsavhandling Reportaget som genre åt att försöka ringa in begreppet. (Elveson avled under arbetet.) Han är inte särskilt nöjd med det han kommer fram till: ett återgivande av verkligheten, bygger på iakttagarens egna upplevelser, ska vara självupplevt med mera. Förutsätter dock: kontakt med verkligheten. Reportern ”vill verklighet… vill vardag… vill liv”, skrev författaren och reportern Josef Kjellgren i en artikel 1930. När jag bad legendariske reportern Gay Talese i New York om en definition, svarade han: ”The art of hanging out”. Konsten att vara där.