Understreckare om det litterära med reportaget
Som reporter på fältet brottas man ständigt med att försöka begripa sig på denna kaotiska verklighet. Man förstår inte vad människor säger därför att man vet för lite. Man ser inte vad som sker framför ens ögon, upptäcker inte den betydelsefulla detaljen eller vad som står mellan raderna därför att man än en gång anlänt till skådeplatsen med andan i halsen, blind och döv. Varje reportage måste uppfinnas på nytt. Varje dörr än en ny dörr att knacka på. Och det blir definitivt inte lättare med åren. Bra historier, som Jimmy Breslin har sagt, finns fem trappor upp i ett hus utan hiss.
Återstår gör det värsta: att skriva historien. Det vill säga att när man tycker sig något ha förstått försöka förvandla detta kaos till en för sig själv och för läsaren begriplig bild. Man ska hejda rörelsen, frysa ögonblicket. Man måste vända och vrida för att få alla bitarna på plats. Man tvingas, framför allt, reducera. Hur gör jag för att få liv i detta frusna stycke?