Om skolkurator Ingrid Hansson på Rosengårdsskolan som ännu inte ångrat sitt yrkesval
– Hur har det gått?
– Bra.
– Vad är det som gått bra?
– Allt.
– Jag tror inte jag håller med, inte heller Stefan eller Nikola. Jag tänker bland annat på att du förra måndan fick lämna räddningstjänsten. Du blev hemskickad. Visste din mamma om det?
– Nej.
Sex personer i rummet, runt sammanträdesbordet: fem vuxna, ett barn. Barnet är en pojke, en högstadieelev, som svarar knapphändigt och tyst och lite trotsigt på de frågor som ställs och han sitter alldeles stilla, med blicken mot bordet, händerna under bordet. Stefan och Nikola sitter mitt emot honom, i mörkblå uniformer med emblemet högt upp på vänster ärm – Räddningstjänsten Syd – och blickarna vilande på honom.
Han har sin mamma till vänster, sin klassföreståndare till höger. Ingrid Hansson sitter snett mittemot honom. Det är hon som ställer frågorna. Klockan på väggen har passerat tre. Det är Ingrid Hanssons sjunde möte denna gråmulna, kylslagna tisdagseftermiddag. Det är den tredje pojken på stolen, i ringen av vuxna.
– Vad är det för problem?