Om mordet på en tolvårig flicka
Ännu en gång: Vad utspelade sig bakom de våldsamma rubrikerna?
Allt verkade vara som vanligt.
Den misstänkte mördaren var en man, offret en kvinna och mordet ägde rum i den förres bostad. De kände varandra. Han var berusad. Han greps på brottsplatsen. Han var känd av polisen och av de sociala myndigheterna: av polisen för att de redan gripit honom flera gånger, av ”soss” för att de betalat ut hans socialbidrag. Han var tidigare dömd för våldsbrott, flera gånger, om än inte för att ha dödat någon. Under en längre tid hade han levt i samhällets utkant, ty han saknade arbete, drack för mycket (fastän han inte borde dricka alls), drev omkring utan mål och mening. I ett par psykiatriska undersökningar hade man konstaterat att han led av psykiska problem; av ”en personlighetsstörning med narcissistiska, borderline och antisociala personlighetsdrag”, som det heter i en av dem. Mordet var, enligt tidningarna, synnerligen brutalt; mordvapnet en kniv. Bostadsområdet där det ägde rum, väster om järnvägen, i den del av Västerhaninge som i folkmun kallas ”Svarta kärret”, är ett sådant varifrån människor flyttar så snart de får chansen.
Alltså ingenting utöver det vanliga, ingenting annat än ett exempel som kunde ha varit hämtat ur en kursbok i rättspsykiatri eller kriminologi; en tragedi endast för offren och de anhöriga, för vännerna och för den misstänkte. Dagarna efter mordet och den grova våldtäkten på Tungelstavägen 31 B i Västerhaninge sista fredagen i maj fyllde tidningarna i med detaljer som fulländar scenariot: Kroppsbyggare. Anabola steroider. Rohypnol.
Jaha.
Fast allt var ändå inte riktigt som vanligt.