Om en ung mans vedermödor i Kabul
Aref är tjugo är gammal. Han arbetar som föreståndare vid ett av Svenska Afghanistankommitténs gästhus. Arbetet innebär att han lagar frukost och middag till gästerna, tvättar deras kläder, diskar, handlar, städar. Gästerna är för det mesta européer – journalister, biståndsarbetare – och därför har han, med viss möda, lärt sig att sno ihop en omelett, blanda till en grönsallad, steka en köttbit. Han har vant sig vid att ha ett lager starköl i kylskåpet, tidskrifter med avklädda kvinnor i tidningskorgen. Själv smakar han inte, bläddrar aldrig i de där tidningarna. (När han städar lägger han dem längst ner i tidningskorgen.)
Helst går han klädd i jeans och tröja, gymnastikskor, baseballkeps. Han är renrakad, kortklippt. Han sticker inte under stol med sina åsikter, vare sig det gäller amerikaners framfart i hans land eller pakistanska gästers framfart i hans kök. När han är ledig brukar han spela cricket med sina kompisar; tre, fyra timmar kan de hålla på. Han kämpar med sin engelska, håller inne med sina drömmar.
Han har det bättre än de flesta i hans ålder i den här stan.
En kväll i vintras blev han rånad.