Intervju med en gåtfull författare (1936-2016)
Lars Gustafsson avled en söndag i april 2016. Jag intervjuade honom fem år tidigare i hans sommarstuga i det Västmanland han berättat så mycket om. Han var vänlig, slagfärdig, infallsrik. Intervjun finns i min bok Särlingar.
Han är smärt, senig och haltar lätt. Han går för dagen klädd i marinblå tenniströja, fläckiga khakifärgade kortbyxor och väl ingångna sandaler. Han är mycket vänlig. Han har länge bott utomlands men alltid återvänt till sitt älskade Västmanland, vars sjöar han tackat på prosa och i dikt: ”Man går inte på vilka dumheter som helst om man haft en sådan lärare som barn.” Han glömmer ingenting. Han blir lätt förälskad. Han heter Lars Gustafsson och har skrivit runt åttio böcker sedan debuten 1957.
Om du skulle börja med att själv beskriva författaren Lars Gustafsson.
– Jag inträdestalade i Akademie… vilken var det nu; jag har så jävla många… Deutsche Akademie för Sprache und Dichtung i Darmstadt var det. Här inträdestalar man inte som i Sverige om sin föregångare, man talar om sig själv. Och jag sa att jag gärna skulle vilja ljuga ihop en intressant karriär som rådgivare åt sydamerikanska diktatorer eller nåt sånt, men sanningen är att mitt liv har varit oerhört stillsamt och odramatiskt. När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag redaktionskorridorer, universitetskorridorer, akademier och en och annan vistelse i lantliga landskap. Jag har levt på två kontinenter, i många länder, jag reser fortfarande en massa, men jag har levt ett fridfullt liv. Annars hade det inte blivit så många böcker.