Om industridöden och vad man kanske kan göra åt den
Så här är det: Maskinerna på Klosterverken i Långshyttan har tystnat, traverserna stannat, ugnarna släckts. Valsar har bäddats in i plast och ställts undan, reservdelar packats ner, de sista stålbanden delats och skickats till skrot. Truckarna står overksamma. Anslagstavlan har inget att meddela. Fläktarnas surrande är det enda som hörs. Bara enstaka ensamma män i blå overall och vit skyddshjälm rör sig långsamt i dessa jättelika nästan doftfria hallar där det nyss sjöng om maskinerna, nyss valsades stålband tunna som löv.
I februari ifjol kom beskedet att Klosterverken ska stänga, 178 anställda avskedas. Strax inleddes en räddningskampanj, med till synes starka argument. Budskapet: detta var inte rationellt. Det här var ju en industri som knappast saggat efter. Kampanjen nådde rikspressen, en statsministerkandidat började i valrörelsen prata om svensk industri som om han pratade just om Klosterverken – jo, han for också hit – och för ett ögonblick syntes räddningen nära.