Bland annat om Mia Lahti som kör truck i Pajala
I januari 2013, för precis ett år sedan, reste fotografen Åke Ericson och jag till Pajala. Vi skulle skildra det enastående som hänt: att ett gruvbolag, Northland Resources, hade bestämt sig för att bryta den järnmalm som fanns och vad det betydde för en döende kommun. Det beskrevs som ett av Sveriges största industriprojekt. Men inte bara det. Northland ville skapa en könsneutral arbetsplats, det vill säga varannan anställd skulle vara kvinna. I Pajala gick det sjuttio kvinnor på hundra män, dit bussades ryska kvinnor för tjugo år sedan.
Vi hittade Mia Lahti. Hon körde truck. Hon var född i Pajala, hade rest bort, och återvänt. Vi följde henne under ett dagspass och ett nattpass, också mellan passen. Vi ställde tusen frågor till henne och andra.
Därför kunde vi berätta att hon steg upp halv fem, försiktigt för att inte väcka Thomas och barnen, att hon drack en kopp te och åt en tallrik fil innan hon satte sig i bilen, en svart Audi Quattro som de köpt i förfjol för tvåhundratusen. Hon hämtade upp en arbetskamrat på vägen och styrde sedan ut ur byn, norrut längs väg 99. Termometern visade tjugoen minusgrader. Ännu skulle det dröja fem timmar innan solen gick upp. Som vanligt sa de inte mycket till varandra. Hon körde fort, säkert, med van hand. Sedan september hade hon åkt den här vägen som slingrar sig två och en halv mil genom frusen skog och myrland, förbi utspridda gårdar, lador, pörten, över älven – alltsammans inbäddat i torr snö. Redan tänt i enstaka köksfönster. Skuggorna skarpa i strålkastarljuset.