Intervju med Henning Mankell före det stora genombrottet
Vi hade stämt möte på förlaget, promenerade sedan genom snön till ett fik vid Mariatorget. Han berättade att böckerna skulle bli tv-serie och att Rolf Lassgård skulle spela huvudrollen. Det där sista nämnde han särskilt. Han var ju dramatiker, visste vad en skådespelare kan ge. Det var slutet av januari 1994. Henning Mankell hade sålt 90 000 böcker, översatts till fem språk och hade ingen aning om vad som väntade.
Onsdagen tillbringade jag på Kumla. Jag försökte genomföra en intervju med en utländsk narkotikalangare som var var så rädd att vi måste avbryta försöket. Han kunde knappt andas. Fruktan blänkte i hans svarta ögon. Varför han var rädd? Jo, för att få stryk av sina medfångar. Han sa, vädjande, att han måste tillbaks till avdelningen för att inhämta deras tillstånd till intervjun – jag hade dykt upp oanmäld – men han försvann ner till läkaren, antagligen för att få något lugnande, och meddelade sen vakterna att han inte ville ha med mig att göra.
Polismannen, som försökt hjälpa mig, sa på väg till parkeringen i snömodden att det här skulle de se, de som säger att det är väl ingen konst att sitta inne på svenska fängelser.
Bakom oss tornade cementbunkern upp sig mot den mörknande eftermiddagshimlen. Någonstans där inne låg en före detta universitetslektor från ett fjärran land och darrade av fruktan för sina medfångar.
Dagen därefter träffar jag Henning Mankell. Han har skrivit tre romaner om en polisman i Ystad som ständigt frågar sig vart vi är på väg. I jämförelse med en annan tvivlande kriminalkommissarie ur den svenska litteraturen, Martin Beck, ställer Kurt Wallander fler frågor, ger färre svar.