Understreckare om Frank Sinatras röst
En av de mest talande scenerna i James Kaplans Frank. The Voice (Anchor Books) tilldrar sig i Capitols inspelningsstudio den 1 maj 1953. Nelson Riddle, arrangör och dirigent, ska för första gången ta fullt ansvar för Frank Sinatras inspelning, sammanlagt fyra sånger, men de hinner knappt börja förrän Sinatra tystnar och utan ett ord tar med sig Riddle ut ur studion, in i en mindre studio och där inne, bakom den ljudisolerade glasrutan, ser musikerna Sinatra tala till Riddle. Han är inte arg. Han förklarar något. Hans händer rör sig hela tiden upp och ner och åt sidan. Han beskriver musik, sång och arrangemang, menar trombonisten Milt Bernhart som stod utanför och visste att Riddle brett på för mycket: ”Det fanns ingen plats för sångaren.” Nelson Riddle hade skrivit ett bedårande arrangemang, men utan tanke på Frank Sinatra.
Riddle sa ingenting. Han lyssnade. Nästa dag lade han fram fyra nya arrangemang. Tillsammans skulle de snart spela in några album som kom att definiera det vi i dag menar med Frank Sinatra: Songs for young lovers, In the wee small hours, Songs for swingin’ lovers, Only the lonely. Många år senare berättade Nelson Riddle att det var två saker han sökte när han skrev för Frank: ”För det första, hitta sångens höjdpunkt och bygg hela arrangemanget kring den, följ hans takt när han sjunger. För det andra, när han börjar röra sig, se för helvete till att komma undan.” Och vidare: Ge sångaren andrum. Fyll på när han vilar. Följ hjärtats rytm. Musik är sex.