rekommenderat

Nej, jag har inte sett SVT-dokumentären om Evert Taube. Jag såg en halv trailer, ryggade inför den undervisande tonen och lät bli. Beställde i stället Mikael Timms Evert Taube. Livet som konst, konsten som liv (Bonniers) som jag länge tänkt skaffa. Nu är jag mitt inne i den, en fröjd är det att få följa …

Bögar har aldrig intresserat mig. Att ha åsikter om människors sexuella preferenser är lika dumt som att ha åsikter om rödhåriga, eller vänsterhänta. Man är som man är. Skildringar av bögars kärleksliv brukar bli rätt tråkiga, ofta enahanda och inte sällan med ett braskande budskap. Men så landar en bok som Lot av Bryan Washington …

Den här filmen handlar om en tidskrift som inte finns, utspelar sig i en påhittad fransk stad och saknar handling. Karaktärerna går knappast på djupet, filmen är inte spännande, lätt att hänga med i eller ens särskilt rolig. Först i slutet, under eftertexterna, fattar man vad man nyss sett. Den tillägnas personer som Harold Ross, …

Varför rekommendera en film om de sista åren i Jan Myrdals liv? Därför att den är välgjord, varm, djupt mänsklig. Inför döden är vi alla lika men omständigheterna skiftar. Här möter vi en ensam människa, hur mycket han än tjatar om hur lätt det är att ta livet av sig, hur många böcker han än …

Jenny Diski skriver med stil, humor och humör. Repertoaren är vidsträckt. Hon skriver om mode och om döden, om kontorets historia, judars förhållande till havet och sin rädsla för spindlar. Om sin känsla för is har hon skrivit flera gånger. De personer som intresserar henne går från Dennis Thatcher till Dennis Hopper, från fru Orwell …

Less på relationsromaner i lätt bohemisk innerstadsövremedelklassmiljö? Då kan Kaputt pigga upp, skriven av fascisten och opportunisten Curzio Malaparte (Bonniers). Han reste med tyskarna in i Sovjetunionen sommaren 1941, iförd italiensk kaptensuniform, rapporterade från flera fronter och skrev en roman som man kan tro är ett reportage. Osann lär vara skildringen av pogromen i Iasi, …

Plötsligt är Kjell Höglund på var mans läppar. Det finns en klubb som enbart spelar hans sånger: Kväll Höglund, det finns en fan-club, en musikal, en starköl, t-shirts med höglundska deviser: Man vänjer sig. Djävulen är alltid någon annan. Hellre full än glad. Unga uttolkare tolkar honom på skiva. Radioprogram, en tevedokumentär, hyllningar från scenen: …

Jag kan sjunga som jag, säger Amanda Ginsburg i en intervju i tidskriften Jazz. Strålande sagt. I intervjun framträder annars någon som vet vad hon vill men inte vad hon kan. Hon letar sig fram längs den långa vägen in mot sig själv. På de två skivor hon gjort – Jag har funderat på en …

Parallellen med Nazityskland haltar, avsnittet om Indien blir ganska ytligt, kanske underskattar hon klassaspekten, ändå får Isabel Wilkersons Caste. The lies that divide us (Allen Lane) mig att se det som hände kring Trumps valförlust med andra ögon. Kast är mer än rang, skriver hon, det är ett sinnestillstånd som håller alla fångna. Ras är …

Först läste jag en jublande recension av ett scenframträdande – på fotografiet bar han vinröd träningsoverall, slips, en Stetson på huvudet ¬– noterade hans namn, David Ritschard, lyssnade på Spotify, upptäckte så att han arbetar på Systembolaget här intill. Fin platta du gjort, sa jag en dag. Tack, sa han. Har du någon favoritlåt? Jag …

Tonen är det som slår an från första sidan i Hans Gunnarssons Bormann i Bromma (Bonniers). Den stannar kvar genom hela novellsamlingen. Första meningen i första novellen, ”Prolog till en fördämning (anonymt bidrag till en livberättargrupp)”, lyder: ”Det här är ingen direkt rafflande historia, inte särskilt munter heller, men det kan ändå vara värt att …

Två seriefavoriter under pandemins innesittartillvaro, två som varken är amerikanska eller brittiska, där dialogen kanske inte är så finslipad, finesserna färre, dock så drabbande, rörande, spännande från första stund till sista. I spanska Patria (skapad av Aitor Gabilondo, i regi av Óscar Pedraza och Félix Viscarret) kastas vanliga människor in i en ovanlig situation och …

Vad är den absoluta motsatsen till den skamlöse presidenten i Vita huset? Det måste vara John Coltranes ”Alabama”. Den är en fem minuter och åtta sekunder lång och mycket vacker sorgesång över tillståndet i Södern, inspelad två månader efter det att fyra medlemmar ur Ku Klux Klan placerade och utlöste en sprängladdning vid en baptistkyrka …

Första gången jag hörde talas om Christopher Brownings Helt vanliga män (Norstedts) var i ett reportage av Hanna Krall. Reportaget handlar om Pola Machczynska som gömde judar, blev förrådd och dödades av tyskarna. Hennes far valde sitt liv framför dotterns. I Brownings bok nämns hon bara i förbifarten. Den handlar om reservpolisbataljon 101 från Hamburg …

Hittade Ralph J. Gleasons intervjuer med några av jazzens storheter på The English Bookshop: Conversations in jazz (Yale University Press). De kom hem till honom, han satte på bandspelaren. Han var inte bara kritiker, också reporter, startade tidskriften Rolling Stone tillsammans med Jann Wenner. Gleason ville veta. Först ut John Coltrane efter att han lämnat …