Greppet är suveränt: en jägare strövar omkring i markerna med sitt gevär och sin väska och hund, går ibland vilse, söker skydd undan regnet, bevittnar en sångartävling, men framför allt möter han allsköns existenser, alltifrån den besynnerlige Chor som vägrar att bli fri till Lukeria, den vackraste flickan på gården som nu ligger ensam, avtärd och olycklig i mörkret. Författaren heter Ivan Turgenjev, boken En jägares dagbok (Forum) och den utgavs 1852. Själva jakten ägnar han sig mindre åt. Här är den livegne både intressantare och behagligare än godsherren, dramatiken utspelas vid sjukbäddar, undan hettan på bykrogen, i mötet i björkskogen mellan den unga förälskade bondflickan och herremannen som så när höll på att glömma deras möte, han har ju så mycket att stå i och i morgon reser han till Petersburg, kanske sedan utomlands. Språket är ett under av klarhet, precision, skönhet: ”Solen gick ned. Som breda, purpurröda strimmor sträckte sig de sista strålarna över marken. Guldfärgade moln bredde ut sig över himlen som fintvättade och kardade ulltappar, som blev allt mindre och mindre… Nere från byn hördes ljudet av dansvisor.” Tio år senare kom Fäder och söner (Natur & Kultur), Turgenjevs berömdaste verk, där vi bland mycket annat i medicinaren Basarov får litteraturens första porträtt av en nihilist, anarkist, terrorist. Dostojevskij lär ha hämtat en del härifrån, även om han tyckte att Turgenjev var för mjäkig.