Man kan läsa Jolo, Jan Olof Olsson, för att njuta av stilen, av hans ton: en känslig, vidöppen reporter som behärskar sina uttrycksmedel. Så lätt det ser ut! Man kan också läsa honom för att få veta det man inte visste om Stockholm, S:t Petersburg eller Ängelholm, Fritiof Nilsson Piraten, Wilhelm II eller John Joseph Broderick. Man kan läsa honom för att studera en yrkesman. Han är en mästare på inledningar: ”Det är ett hus utan chans.” Eller: ”Greta Garbo satt på torsdagskvällen vid ett av fönsterborden på Operakällaren och intog chateaubriand, en femma Skåne, pilsner och smultron.” Han kunde avsluta ett reportage: ”Nu hände undret: deras liv förflyter som vanligt och de vet ingenting om det.” Det sistnämnda handlar om en olycka som aldrig inträffade. Allt har väl inte hållit för tidens tand, men, herregud, hur mycket gör det? Han skrev massor. Ska man börja någonstans kan man börja med volymerna Mina städer och Människor som gavs ut efter hans död. Lösnummer och Ur välunderrättad källa heter två samlingar han själv sammanställde, från olika årtionden. Bonniers gav ut. Jolosällskapet hittar man på www.jolosallskapet.se
