Man kan inte låta bli att undra varför Makten blivit en så himla bra TV-serie. Lekfullheten naturligtvis: att våga bryta förtrollningen. Plötsligt befinner sig aktörerna i detta sjuttiotalsdrama mitt i dagens Oslo; en scen måste tas om; en flodhäst har siktats. Avsnittet på Utøya och Jens Stoltenberg hemma i köket hos mamma och pappa slungar oss tillbaka in i vår tid på ett annat sätt. Dramat i sig, en tragedi om en sluten värld med alla dess konflikter och intriger kring den yttersta makten, dess uppgångar och fall, mänskliga tragedier, som skildras utan pardon. Det är inte snällt, säkert ytterst irriterande för flera av dem som var med. Makten lär ligga nära verkligheten – byggd på, som det heter avväpnande i vinjetten till varje avsnitt, ”Sanning, lögn och dåligt minne” – och verkligheten var en brytningstid mellan gammalt och nytt, det inrotade och det oprövade. In seglar Gro Harlem Brundtland som inte bara är kvinna; påhittad vore hon osannolik: läkare, utbildad vid Harvard, gift med en högerman, fyrabarnsmamma. Makten är skapad av Johan Fasting, Kristin Grue och Silje Storstein, flera regissörer har varit inblandade och om hela detta koppel av goda skådespelare finns bara ett att säga: briljant. ”Möbelhandlaren från Jessheim” trodde jag var påhittad, ändå tills jag läste Håkan A Bengtssons krönika i Dagens Arena: https://www.dagensarena.se/opinion/makten-ar-ett-briljant-tevedrama/
