Först var det novellerna. Boken hette Mongoliets hästar (Författarförlaget), den inledande novellen börjar: ”Det var kallt. Gråkyla, nästan synlig, som säckvävsdraperier i luften. Än så länge var ljuset sparsamt. Från bäcksänkan steg kallrök.” Åke Smedberg skrev det. När jag arbetade med min bok Konsten att berätta en historia, första versionen, och behövde en novellist var valet självklart. Jag ringde honom och han tackade ja, vi träffades, blev så småningom goda vänner. Jag skriver helst inte om mina vänner, men nu när förhållandet är klarlagt ber jag att få rekommendera både novellsamlingarna och på dem mästarprovet Hässja (Bonniers). I den sistnämnda återvänder författaren till sin hemtrakt, de människor som var med och formade honom – ”… vad har ni gjort egentligen, under alla dessa år?” – och det är skrivet med så mycket värme, så mycket smärta, också dråpligt stundtals. Åke Smedberg kan berätta om hö, om hästar och olika sorters sömn, om tyglad ilska så att vi känner det in på bara kroppen.
