Sällan har förtrycket såväl som torftigheten i det forna DDR skildrats så infernaliskt som i Florian Henckel von Donnersmarcks film De andras liv. Ta bara inledningsscenen: En lektion. Ett förhör. En lärdom: den skyldige upprepar samma historia, i detalj. Läraren, den plikttrogne Stasitjänstemannen Gerd Wiesel, spelad av en alldeles glänsande Ulrich Mühe – ofta spelar han med bara ögonen – får i uppdrag att övervaka den till synes lojale författaren George Dreyman. Lägenheten buggas, en avlyssningsstation upprättas på vinden. Så börjar ett drama som bara den ena parten är medveten om, åskådaren inte vet hur det ska sluta. I grund och botten handlar det om kärlekens kraft. Om vad som kan hända med en människa. Francis Ford Coppolas Avlyssningen med Gene Hackman i huvudrollen har antagligen varit en inspirationskälla. Den är också bra, fast von Donnersmarcks film går djupare.
