Vi försöker komma iväg på bio någon gång per vecka, gärna sent på söndagseftermiddagen, inför veckans jobb och spring och skubb. I slutet av varje säsong brukar vi lista filmerna vi sett, poäng och placering. Några fullpoängarna har det blivit, Andrej Zvjagintsevs Leviatan, Anne Fontaines Angus Dei och Afonso Cuaróns Roma, alla tungt vägande tragedier som håller en fast i veckor. Jafar Panahis Taxi Teheran hör också dit, dock en annan sorts film. Panahi, som fått priser världen runt, har i hemlandet fängslats och satts i husarrest och förbjudits att resa utomlands men fortsatt att göra filmer ändå. Här besätter han själv huvudrollen, den ende namngivne i eftertexterna, som taxichaufför för en dag och in i hans taxi kliver en ficktjuv, en DVD-försäljare, två damer med en guldfisk och till sist även hans systerdotter som fått i skoluppgift att göra en film som ska återge verkligheten men denna verklighet får inte vara hur som helst, måste tillrättaläggas, redigeras och återskapas. Panahis själv säger inte mycket, sysselsatt med kamera och mobiltelefon som han är, ofta med ett roat leende på läpparna. Saker får tala för sig själv. Det är en film gjord med lätt hand, ett avväpnande leende, en förtvivlan gömd bland skratten. Taxi Teheran såg vi igen och ser den gärna igen.
