För en tid sedan drack jag en kopp kaffe med en kvinna som berättade att hon nyss, i Berlin, påbörjat ett arbete som bland annat innebär att hon går igenom listorna över dem som deporterades till koncentrationslägren. De var mycket omsorgsfullt gjorda. Där står till exempel… hon sa ett flicknamn… Ålder: 12. Beslagtagit: ett stycke sparbanksbok med så och så många mark insatta. Namn på namn, lista efter lista. Till sist orkade hon inte längre, ville inte mer. Hon ringde en kollega som gjort ett liknande arbete. Kollegan förklarade att hon inte fick fördjupa sig, inte skapa några bilder på näthinnan. Då skulle hon inte orka med arbetet. Å andra sidan fick hon heller inte se dem som bara siffror, statistiskt underlag. Då skulle hon göra som nazisterna. Hon skulle läsa vad som stod i varje kolumn: Namn. Ålder. Beslagtagit. Det är ett sätt att visa respekt. Patrick Modiano, Nobelpristagare i litteratur 2014, gör något liknande i Dora Bruder (Grate). Han läser en tidningsnotis om en flicka, 15 år, som försvunnit i december 1941. Han försöker ta reda på vad som hänt, vem hon var. Långsamt upprättar han en förbindelse mellan flickan och sig själv, till sist också mellan flickan och läsaren. Jag läste nyss att de ska uppkalla en gata efter henne i Paris.
