Länge levde jag i föreställningen att Ismail Kadaré var en tråkig författare, så läste jag en artikel av James Woods, en favoritkritiker, där han jämför honom med de största, kallar honom en ironisk historieberättare med pondus. Jag började läsa, fann en författare som för det mesta skriver underbart koncentrerade romaner om sitt älskade lidande Albanien. Under större delen av sitt författarliv har han verkat i en diktatur, ändå lyckats hantera det utan att korrumperas, till och med skildra diktaturen. Som i Drömmarnas palats: Mark-Alem från en inflytelserik familj i det Ottomanska riket får jobb på institutionen där man samlar och tolkar medborgarnas drömmar, jagar Mästardrömmen, drömmar riktade mot staten, huttrar i kylan från dossiererna. Eller Nischen i muren: Hurshid pascha drar ut i fält för att slå ner upproret i Albanien, återvända med upprorsledaren Alis huvud. Om han misslyckas mister han sitt eget huvud, placeras det i murens nisch. Andra gånger betraktas Albanien med främlingens ögon, alltifrån den realistiskt surrealistiska Den döda arméns general till Bergens Homeros. I Krönika i sten berättar författaren med humor och värme om det besynnerliga land där han var barn. Alla Bonniers förlag. Hur Svenska Akademien har lyckats undgå Ismail Kadaré är en gåta. James Woods essä finns i The fun stuff (Farrar, Straus and Giroux).
